Hjärtats vilda rosor

Av skogens gröna lummer
och hagens vilda rosor,
av nattviol och mynta
och blyg förgätmigej,
en krans jag ville vira
och smyga in bland bladen,
den vida myrens ängsull
till glädje blott för dig.

Ty allt som vänast blommar,
i soligt blonda marker
och allt, som ler och längtar
i dunge, däld och lid,
vill stiga som en lärkdrill
kring vägen där du vandrar,
vill smeka ömt din panna
med ljusa drömmars frid.

Men alla kransar vissna,
och alla lärkor tiga,
när höstens tuba tonar
i sotröd solnedgång,
och som en hemlös främling,
går längtan över heden,
där mörka furor nynna,
sin tunga vemods-sång.

Men stannar Du vid suset,
i sommargröna salar,
en dag när himmelskupan,
står blänkande och blå,
då skall Du varmt förnimma,
att hjärtats vilda rosor,
kan ingen frost föröda
och inga vintrar nå.

Pälle Näver

Aftonpsalm

Låt mig spänna bönens vinge;
himlen är så hög ikväll.
Friden svävar över jorden,
viskande vid varje tjäll.

Bortom skogen, bortom bergen,
upp mot aftonskyn det hörs
som ett stilla sus av vingar,
som av längtan uppåt förs.

I Betania, när kvällen
bringar doft från ros och slån,
vill i afton tyst jag möta
timmermannens store son.

Djupt jag böja vill min panna

för ditt höga majestät,

ej i bävan men i kärlek,

vill jag lyss till dina fjät.

Mästare! Jag ser dig komma
outsägligt rik och skön;
låt mig röra vid din mantel
med mitt hjärtas tysta bön.

Pälle Näver

De tre svanorna

De kommo, när tranan

bar ljus i säng,

en doftande kväll om våren.

Den luftiga banan

så rak som en sträng

de följde som förr om åren;

om burna av drift eller vanor,

jag vet ej, jag så blott tre svanor.

I fjärran de svunno

med nästa minut

vid dalande aftonbranden.

Måhända de hunno

sin resas slut

vid drömblåa vildsjöstranden?

Min längtan från stigar och ställen

drog bort med tre svanor i kvällen...

För tron och för hoppet

och kärlekens glöd

tre snövita hamnar jag funnit;

det hetsande loppet

mot liv eller död

i rymdernas ro försvunnit;

min längtan i skymningen drömde,

att hjärtat sin hemlöshet glömde.

Min oro blev stilla

och all min lust

blev gäst i en stjärnas öga.

Från ve och villa

motkvällen kust

jag gick under himlarhöga..

Min själ bar det evigas anor

så klart som tre snövita svanor.

Pälle Näver

Hur de hade at förr…

Si Torpare-Magnis i Pungavränga

dä va all en redier gubbe dä,

som hade ork te stå röcken i svänga,

å där han to i, må i tro, geck dä mä.

Hans velja va sej som e eneveja,

e nysnodd å fask, som inte går å,

å själve hans tanka ga töj å va seja

å snodde se om dä han velle rå på.

Å Harre min Gu, va sten han ha löftat

u hemböjdas jor i sen levanes da! –

Fast han kunne gått som decannre å dröftat,

lätt stena legga å vå som de va…

”Nä, lägga te manken mä näva å hära,

dä tvonget” sa Magnis, ”ifall en vell fram;

å dajtjyveri ä dä vasta i vära,

å kallas fö lat ä e beksvat skam.”

Nä opp om morna å lufta på longa

å ta sia varkty å kvecka se å…

Mä murkitteknöttler i monkaslonga

te sillastjatten å mjölk, som va blå.

Han feck ju ingen kalasemaje

å inte häller nått onöditt fett,

men löcka han bröt i sin knektahaje

de har han alitt betalt mä sin svett.-

Å käringa hanses ho så i skumme

å kunne träla bå natta å dan;

ho for som en fis i en vantatumme-

fast nästan fö jämnan så va ho mä ban.

Men hemkvan å spinnvagn dom höll ho i varke

å fostrade bana mä smörj å katkes,

å kluri å sluj ho va å la marke

vatt vinnen dro, når de kloke fes.-

Men nu är de unna, de gamle frå släpet,

å Pungavränga ä botte ho mä…

Dä glutta en stengast u nättleskräpet

blann snärjet och sölena krikenaträ.-

Men jora, som än i dá ger oss äring

å röra å mura, de kan liksom sä

va Magnis å hanses skrangleta käring

i sämja å flit kunne mäktas mä.

Pälle Näver